Drömmar sätter sina spår...

För någon vecka sedan drömde jag att min katt som dog när jag var 15 inte alls hade dött då.

I drömmen hade mina föräldrar en sommarstuga sen den tiden och där hade jag glömt kvar min katt i en soffa med lock. I soffan hade min katt sen fått klara sig helt själv fram tills nu, 6 år senare. När vi nu hittade katten tog min pappa med henne till en veterinär för att kolla hur det var med henne. Det visade sig att hon hade cancer i hela magen och skulle dö direkt i stort sett. Jag vaknade av att jag grät och jag vet att i drömmen var jag mest ledsen för att det hela var mitt fel. Det var jag som glömde kvar Simba i stugan för 6 år sedan. Alla andra trodde hon hade sprungit bort och jag själv trodde uppenbarligen att hon var död. Den drömmen satt kvar någonstans i magen hela dagen, extremt obehagligt.

Inatt drömde jag ännu obehagligare. Min farmor som gick bort för 7 år sedan blev lämnad i sin kista hemma hos mina föräldrar där jag var. det var bara jag där hemma och kistan var öppen och då ser jag hur min farmor vänder på sig från rygg och lägger sig på sidan. Det obehagliga här är återigen inte att min farmor inte längre är död. Utan att vi har trott att hon är död och nu ser jag hur hon omöjligt kan klara sig utan hjälp för hon är liksom katten sjuk. Och jag står utan att kunna hjälpa tills min pappa kommer och jag lyckas övertala honom om att hon lever när hon än en gång vänder sig från rygg till sidan.

Efteråt (vet inte om det är samma dröm) drömde jag att jag mådde dåligt och gick och la mig tidigt på kvällen. Nästa gång jag vaknar är 22 timmar senare och jag springer runt ocht tittar på alla klockor jag kan se för jag vägrar tro på att jag har sovit till kl 18.00 på kvällen. Alla klockor visar på 18.00 och runt omkring mig finns massa människor som inte förstår min hysteri och ser på mig som om jag vore sjuk. Även denna dröm var väldigt obehaglig.

Vad betyder det när människor och djur som betytt väldigt mycket för en har gått bort och man sen drömmer att de lever igen? De behövde båda hjälp när jag hittade dem och båda var sjuka. Jag tror att jag kände någon slags skuld i båda fallen och framför allt hjälplöshet.